Vätternrundan - Aldrig mer
I höstas fick jag ett ryck och anmälde mig till Vätterrundan. Då tänkte jag att det skulle sporra mig att börja träna mer.
Jag läste på och 100 mil i benen från 1 april och därav ett par långpass var det jag behövde träna.
Det gick sådär, det blev 40 mil varav ett på 10 mil. Men jag tänkte som så att det kommer funka jag cyklar ju inte på tid utan mitt mål är att komma runt.
315 km det är långt.
Det blev en kopp kaffe I Motala innan avfärd. Cykeln packad med varma kläder vilket kom att visa sig var en bra idé.
Startnummer 4114
Min starttid 21.12 så dags att ställa sig i fållan. Jag brukar vara ganska lugn men erkänner att det just då kändes mycket jobbigt, varför gör jag det här?
Men starten gick och jag började rulla kände ganska direkt att det var obalans i cykeln, men ni vet hur jag tänket, det rättar nog till sig och det gjorde till viss del i början men när jag var Halvvägs stannade jag i en cykelverkstad och sa att det är obalans i cykeln, styret vobblar kan ni kolla så att framdäcket sitter som det ska. Inget fel där, tyvärr kollade de inte bakdäcket.
Så jag trampade på.
I Vadstena stod Irene och Lennart och hejade på 😀 så stannade till för ett litet prat 😀
Tog inte så många kort men det här tog jag efter Gränna, det var i Gränna jag fick börja känna på backar, om ni inte tänkt på det så går det uppför genom hela Gränna.
Och det gjorde det även i Kaxholmen, satan vad jobbigt men det kom mer backar, långa dryga, kommer drömma mardrömmar om uppförsbackar.
Det var lite småjobbigt och ensamt att cykla mitt i natten, eftersom jag startade så tidigt så kom jag inte ifatt så många andra förrens dagen efter.
Och satan vad kallt det var jag hade kläder med mig men kände mig helt genomfrusen.
Den här skylten fick jag leta upp tre gånger pågrund av ryggen. Jag hade ont innan men att hänga över ett cykelstyre så många timmar gjorde inte saken bättre.
Nu kommer solen fram fint att titta på samt en härlig känsla i kroppen när jag vet att med solen kommer värmen 🧡
Nu mat igen, har kommit fram till Hjo.
Det har på sina ställen stått folk och hejat hela natten men nu börjar det komma mer och mer folk utmed gatorna vilket pushar på. Men dom här jäkla backarna börjar gå mig på nerverna. När jag zoomar in den hör bilden får jag ont i magen, backe efter backe nog för att jag hört att det är mycket uppför men jag var lite oförberedd på min reaktion.
I Askersund när det var typ 5 mil kvar fick mitt huvud nog. Det sa stopp, orken och viljan försvann så fort det kom en uppförsbacke slutade mina ben trampa, så jag gick många kilometer kan jag lova men framåt skulle jag.
Jag grät, kräktes och mådde så fruktansvärt dåligt men jag tänkte inte ge upp.
Tänk er att se den här skylten det stod 315 km på den första och nu 10 km kvar.
Kämpa kämpa sjöng jag för mig själv mellan tårarna. Det är ju faktiskt inte synd om mig det är bara att ställa sig vid vägrenen och räcka upp handen så kommer någon och kör mig till mål. Men det var liksom inget alternativ
Jag borde gått till en cykelverkstad men min hjärna slutade funka, sista milen fick jag hålla I styret stenhårt för att inte cykla omkull.
Felet på cykeln var bakhjulet. Först var det säkert en eller två ekrar som inte satt som de skulle. När jag rullade över mållinjen var samtliga lösa så lite tur att inte hela cykeln brakade ihop.
Vid mållinjen stod mina kära barn och skrek och hejade mig i mål så underbara ni är 🩷🧡💛
Jag kom I mål men en sak är jag helt säker på och det är att det här var första och absolut sista gången.
